Är det fel att känna som jag gör? För jag är ärligt talat förvirrad bortom allt. Jag vet inte ens vad jag själv tänker knappt ännu mindre vad jag känner. Och det är kanske där
det blir fel redan från början? Hur ska jag nånsin få veta hur jag känner om jag inte får chansen.. Men man kan ju hoppas på att man får den i sommar. Om inte annat kanske man ska börja se sig om efter annat. Men jag är trött på att vänta och det är det jobbigaste.. Det är inte min längtan eller önskan utan det är väntan på att det ska inträffa, när det ska inträffa.. Den är än jobbigare än allt annat jag gått igenom senaste åren. Och jag önskar innerst inne att ett ljus ska skina över den jag önskar lycka.

Om jag såg en fallande stjärna skulle jag med glädje ge den till dig, för enligt mig är du värd mer än jag någonsin kommer vara. Skulle du göra det samma för mig om du visste?.. det spelar ingen roll… du kommer nog ändå aldrig att få veta, om jag känner mig själv rätt…..

Jag vägrar att fälla tårar, det är tecken på att du fått mig precis där du vill ha mig.
Varför ska du alltid hacka på mig för minsta lilla..? Det spelar fan ingen roll längre för du finner
alltid fel på mig. Oavsett om det är stort eller litet det jag gjort så får du det att låta lika allvarligt. Jag orkar inte mer, men det verkar inte som att du förstår det.

Jag tänker alltså finns jag….
Stämmer detta verkligen? Det borde det göra. Men finns jag verkligen?
Eller är vi alla bara illusioner som man kan ta på?

Jag tror kroppen bara är ett hölje vi använder för att kunna uttrycka oss och föra vidare saker…
Men varför måste det vara så plågsamt att vara här? Är det verkligen rättvist att vissa kan få ha det bra, skratta och le utan bekymmer medans andra går sönder bara av att försöka verka glada.
Jag vet inte hur länge till jag kommer att ha styrkan att hålla mig uppe, för det har börjat tära på mig.
Det jobbigaste är nog att trots jag vet hur många jag kan ringa och prata med så känner jag mig bara så hopplöst ensam. Det känns som att jag är den enda som inte har någon att ty mig till. Och det är ju fel det vet jag.. men känslan sitter där oavsett hur mycket jag än vill bli av med den.

Sen kanske det blir värre när det inte känns som någon har lust att hitta på något men klart de e så det är ibland och det är klart alla har rätt att göra vad dem vill. Men hur normalt är det att känna det som om hela världen rasar samman framför ögonen på en vid dem tillfällena. Det är inte normalt men ja där är inte mycket jag kan göra åt det heller…

Chill Out

Är detta sant eller är det en lögn?
Jag kan bara svara för mig själv. Men att skratta måste ju vara det enda tecknet på
att man är verkligen lycklig i just den stunden. Dem senaste dagarna har Jag skrattat så mycket
att om man kan det så har jag fått träningsverk i varenda skrattmuskel i kroppen.

Det är den bästa känslan på länge om jag ska vara ärlig. Och jag önskar alla fick uppleva så underbara vänner jag har. Det är definitivt något speciellt att ha vänner som får en att skratta. Och det spelar
ingen roll vad de e för humor dem siktar på dem träffar alltid rätt.

Dem är knasiga och ganska lika men för mig så är dem bara unika =)

Vad skulle man egentligen göra idag om livet inte hade utspelat sig som det gjort?
Jag skulle ju inte vara jag? Jag skulle definitivt vara någon annan..
Men mest av allt.. vilka vänner hade jag haft idag om jag inte gjort alla knäppa
dumdristiga och rent av livsfarliga beslut jag faktiskt gjort.?

Kanske är det inte meningen att man ska fundera på såna saker, men hur gör man för att låta bli?
Jag vet till exempel att hade jag inte blivit tvingad att göra val snabbt och kanske inte hinna tänka (!) just det. Så hade jag kanske idag inte haft dem vänner jag har men jag hade kanske å andra sidan inte
mått så dåligt som jag egentligen gör. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig! Det är inte det de handlar om.. Det handlar om att jag vill förstå varför jag mår så som jag gör, för jag vet inte helt. Jag har förträngt och
glömt det mesta av varför mina känslor är som dem är. Och det hjälper inte när man tjatar på mig om saker.

Jag är den jag är å de kan man inte ändra. Jag är bara människa. Jag når en viss gräns men sen går det inte längre. Jag försöker le för andras skull men hur ofta ler jag för min egen skull? Finns Han som kan få mig att skratta eller får jag nöja mig med vännerna som kan. De är ju egentligen deras förtjänst att jag lever än idag.
Och det tänker jag ofta på. Hade jag inte haft dem hade jag nog varit 10 meter ner. Kommer jag någonsin att må helt bra igen? Jag ställer mig den frågan varenda dag, men jag har inget svar… jag tror aldrig jag kommer finna mitt svar heller. Jag vet bara att alla val man gör i livet är viktiga. Alla är vi olika och tur är väl det, men det betyder inte att det inte finns nån som gjort lika dåliga val som jag. Kanske inte samma val, men kanske att man gjort lika dåliga.

Men vad spelar det för roll? Jag kommer inte springa in den sällsynta människan imorgon =)
så Over and out och hoppas att det aldrig sker… för vem kan bära tyngden från två på sina axlar…

Ibland kan dem vara svår att tolka ensam, då behöver man hjälp. Men ibland kan hjälpen kännas inkräktande, då kan man inte öppna sig. det blir svårare att lita på folk ju längre man går utan att våga be om hjälp. Det blir svårare att be om hjälpen. Men hur ska man då lösa detta? Kan man verkligen reagera hur man vill och förvänta sig att personerna runt omkring ska förstå det helt automatiskt?. Nej det fungerar inte så i detta samhället.. man kan önska det gjorde det men så är det inte. Man måste själv be om hjälpen annars kan man inte ta sig ut. Man måste själv vilja för att klara det. Vill man inte så spelar det egentligen inte någon roll vad andra tycker tänker säger eller ens försöker. Vill man inte ta emot går det bara rakt förbi. Men hur gör man då om man vill men man vet varken ut eller in eller vad man ska göra.. eller ännu viktigare.. man vågar inte gör fastän man vet?. Vad ska man göra när man står där då? Det finns inget rätt eller fel. Det finns bara att agera. sen hur man agerar är helt upp till en själv. Fråga dig själv om du vill må dåligt kanske sämre om tre år och du vet vad svaret blir. Det blir automatiskt ett nej. Vill du må bättre eller helt bra? Ja de e klart att du vill det. Men vill du jobba med det som stör dig så att du kan må bättre? Kan man inte skippa det och bara hoppa direkt till lycklig? Nej … även om du verkar lycklig är det precis så.. det verkar bara som att man är lycklig.. men man är inte det i grund och botten. Du kommer alltid att må skit om du inte är villig att resa dig upp gå in genom dörren och säga jag klarar inte detta ensam jag måste ha hjälp.. Du kan inte stänga ögonen och hoppas på att det försvinner bara för att du inte vill se det. Monstret kommer bara att växa sig större med tiden.. Ju längre du väntar desto jobbigare blir det att sedan öppna dörren. Du blir kort och gott insnöad och det finns ingen väg ut mer än att ta itu med det.

Jag skriver detta för att jag vet hur det känns att vara ensam olycklig utan någon att vända sig till. Jag ändrade på det, jag var rädd hela tiden jag är fortfarande rädd men jag gjorde det. Jag har någon att vända mig till och jag kommer fortsätta jobba med mig själv. Jag vill inte må skit om en två tre år.. Jag tror inte jag kommer att vara på topphumör men jag tror att jag kommer vara på väg mot något bättre… jag hoppas att jag inte kommer plåga min kropp på det viset jag gör nu. Jag har själv insett att det inte går. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig det är inte det eller därför jag skriver i denna bloggen. Jag vill att den som själv inte har dessa problemen ska se att dem kan finnas utan att man vet om det. dem finns överallt omkring dig men dem är gömda… du ser dem inte med blotta ögat om du inte vill se det. men om du tittar noga så kan du se hur olika alla egentligen är omkring dig. Det behöver inte ens vara något negativt. Det behöver bara vara olika. Ingen är likadan och det är väl ändå underbart?. Jag skulle inte vilja gå in i en person som ser ut och är precis som mig. Jag skulle inte bli bättre av det. Men jag vet att andra har varit med om ungefär samma känslor som jag har i mig just nu. Och jag lider i tysthet med dem. Jag kan relatera till deras känslor även om jag inte känner dem. Och det är ändå det som är det underbara… jag kan relatera utan att må dåligt som jag gjort förut.. Visst mår jag fortfarande skit men jag mår sakta bättre varje dag. Jag vet inte hur eller varför.. men det känns så iaf. Och det vill jag ta vara på och jag vill att detta ska kunna fungera som motivation om du som läser kanske också mår dåligt. Allting behöver inte vara åt helvete. Man kan faktiskt se ljuset i tunneln även om det tar lång tid att hitta det. man måste bara ha tålamod och försöka ta sig nån vart inte bara gräva ner sig för att försöka glömma allting… du ska definitivt inte ha attitys som säger jag skiter i vilket. Det hjälper inte. Vem vet om tio år kanske det är du som sitter och försöker motivera andra att försöka ta itu med sitt problem innan det blir försent vad vet jag du kanske till och med är i en stödgrupp eller på annat vis hjälper någon som behöver just din hjälp.

Vad som än händer så behöver man i alla fall inte vara ensam. Det finns ALLTID någon man kan vända sig till.. Det handlar bara om att du måste vilja. Så enkelt är det. Men som med allt annat vet man inte förens man försökt så säg inte det går inte förens du vet om det går eller inte. men främst av allt hitta motivationen till att vilja försöka annars kommer du inte komma någonstans. Det bara är så…

Det ställer inte till det för enstaka personer.. det ställer till det för alla =( å minst av allt mig.. jag har mina problem och dem hjälper ju inte direkt när man får så jääääävla dåligt ursäkta språket med saker man måste försöka lappa ihop.. jag säger bara en sak å de åt helvete med projektarbetet i skolan.. jag vägrar slutföra det! jag påstår inte att folk inte sagt det skulle vara svårt men lite respekt kan dem ju fan ändå ha när dem vet att man mår så skit som man gör och man kanske inte har orken till allting.. Jag vet att jag inte borde slippa undan lindrigare än andra men jag är ingen hycklare heller.. då e de fan bättre jag säger stopp nu å tar ett streck istället för att göra något jag inte ens har ork till.. Jag tror inte ens på att jag orkar det så vad tjänar det egentligen till nu? Jag skulle gjort något helt annat istället =( Detta blev absolut inte vad jag tänkt mig speciellt inte som min egen bulimi blivit värre än den var för ett år sedan =( Vad ska man göra för att bli kvitt det egentligen.. vem vet ? inte jag iaf =(

har du upplevt att du inte räcker till eller duger till något? har du varit utsatt för något så hemskt att du blir tokig bara du tänker på det. har du någon gång funderat på om nån du känner upplevt något du själv inte vet att han/hon varit med om… Bryr du dig egentligen om andra eller är du bara ytlig?… hur vet man svaren på dessa frågorna? det är ingen som ska besvara dem åt dig så du måste själv besvara dem.. å enda sättet du kan göra detta på är att vara ärlig mot dig själv för det finns inga genvägar… hur vet du att en person inte påverkas om du sitter å pratar bakom ryggen på den personen.? hur skulle du själv reagera om någon annan gjorde så mot dig? hade du varit lugn och sansad eller hade du blivit ledsen?. hade du klarat dig utan problem eller hade du skrikit. hade du tagit upp det med den som snackat bullshit eller skulle du drivas till att ta itu med det hela på ett halt annat sätt… ? Du vet inte hur det känns för den andra personen om du inte själv varit med om det! och så är det bara.. lev med det! jag har alltid någon som snackar ren jävla Bullshit om mig å inte minst klassen jag är i för tillfället. men jag har kommit dit där jag inte orkar slösa dyrbar energi på dem utan jag samlar ihop allting å tänkte sakta men säkert spela med på avslutningen bara för att ge dem skuldkänslor med dunder och brak!. det kan dem faktiskt ha sig själv att skylla. Snacka inte skit bakom ryggen på någon och speciellt inte när du inte vet ett skit om personen. Ni har ingen aning om vad jag varit med om och jag vet inte om jag någonsin kan skriva det rätt ut… det enda jag kan bidra med är hur jag mår och hur jag väljer att försöka tackla det hela för varje dag som går. visst jag har mina svackor då jag bara vill skita i allt stanna i sängen och gråta och jag har så mkt respekt och förståelse för mig själv att jag vet jag måste låta detta ske ibland. så det gör jag. Det är bättre att skrika å gråta en skvätt under täcket ibland än att må skit och aldrig avreagera sig på något sätt alls. gråt en skvätt och du är back in the game å det mina kära vänner är verkligen inget bullshit! det är bara ren sanning.. men du kanske inte är den som kan släppa ut allt skrik och tårar du har inom dig? du kanske har bättre av att göra något fysiskt.. gå ut i skogen och slå med en käpp runt dig… ta en pistol (om du har en lagligt) och stick iväg till skjutbanan.. du kan också gå på boxning ibland eller bara dra iväg till gymmet och pumpa tills du inte orkar stå längre sen kan du ta en lååååång dusch och slappna av i gymet.. men det bästa jag kan råda om du har såna problem du inte kan sova av det är träna duscha och var med på en timme Yoga… då lovar jag att du gör av med din överskottsenergi men med hjälp av yogan får du in din kropp i en transliknande känsla som gör att även om du är vaken en eller två timmar till ja varför inte tre så kan du somna och du sover drömlöst. inga som helst drömmoln kan segla genom dina tankar då.. dem blir som du trötta och orkar inte sprida bilder i din skalle..

och det är sant.. varför kan livet inte vara enklare ? så mycket man måste göra och så mycket man inte får göra samtidigt som man ska se perfekt ut å inte verka psykotiskt sjuk å allt annat som gör det jobbigt.. tänkt förr när man inte hade allt omkring sig.. man hade inte tusen läxor att göra man hade inte tusen olika maträtter att välja på man va inte tvungen att fixa senaste kläderna som fanns på marknaden man hade inte datorer eller telefoner.. ens liv styrdes inte av andra på de vis det gör idag…
nej men livet ska inte va lätt.. man ska ju veta att man lever å de vet man inte om man bara kan ligga å ta emot..

varför vi finns… är de bara så att vissa ska ha det bättre än andra å vi som har de lite dåligt ställt vi ska må dåligt för vi inte är lika bra?… Vi har ju inte valt att fastna på en status som gör det svårt för oss.. vi vill ju lika mycket som dem. men det verkar ändå som att vi är de som är smittade med pesten. samhället är inte rättvist. och det har det aldrig varit och kommer aldrig att bli heller… det är det samma med jordytan… jag kan väl inte sitta å tycka synd om folk som råkat bo där man får tsunami och jordbävningar? Jag har inte valt att bo här så varför ska jag ge dem en tyst minut varför ska vi tycka synd om dem? det är ju livets gång. å det är samma att jag har inte bett er tycka synd om mig för att jag har lite bulimi? Jag vill inte att man ska tycka synd. jag vill att man ska förstå hur en människa med sjukdomen egentligen mår. jag tycker helt enkelt att tv visar för dåligt hur vi faktiskt mår idag jämfört med för 200 år sedan. det är samma sak med sopa framför din egen dörr innan du sopar framför andras… du är inte bättre och dina egna problem försvinner inte för att att fursöker hjälpa andra… värna om dig själv i första hand… för när du själv är ett vrak kan du inte bogsera ett annat… det går till botten med ett brak istället…

Hjälper inte !
Du kan inte förvänta dig att en person som kommer till dig och praktiskt taget viker ut hela sitt inre för att prata med dig om hur hon mår bara ska sitta ner och acceptera att du ska håna denna personen och verkligen trycka ner en när man redan befinner sig på botten… du kan inte förvänta dig att om jag trycker ner ditt huvud under ytan att du ska kunna fortsätta andas i evighet… nej nån gång kan du inte få mer luft å så känns det för mig när du gör så som du gör… Du tror att bara för jag inte är som dig så kan du göra vad du vill för så länge det inte går ut över dig så är det bara att fortsätta… det är ju klart att du inte fattar hur man mår för du vill ju inte förstå.. du vill bara trycka ner för det är sån du är… om du känner igen dig så tycker jag att du ska tänka om… hur vet du att den du petar på inte till slut ger upp… ?
ibland är de bäst att tänka före man gör… de ger mer om man gör det… Jag försökte prata med en närastående om min bulimi och hur jag mår.. men de gick inte.. jag fick skiten i huvudet för jag hade valt detta själv och samtidigt fick jag skit på mig om saker som inte ens har med saken att göra… hur fan ska någon människa klara sig i dagens samhälle utan att man måste skaffa psykologhjälp.. å inte ens dem kan ju hjälpa… Nej vissa vill inte förstå å de vill inte min far… så är det bara .. jag orkar inte ens diskutera det hela med honom när han gör som han gör. jag ska inte behöva höra sån skit av en som ska älska mig mer än han gör.. that’s it I rest my case!!!!

Jag borde vara nöjd med den jag är… men de e jag inte.. de e fler som har det så. många som säger att du är vacker men hur många av dessa menar det verkligen ? Det är bara så jobbigt att inte veta ibland.. Man vet ju egentligen att man duger cirka fem minuter om dagen å de e efter man vaknat å man ser sig i spegeln innan man kommer på man ska ha frukost då känner man sig bara som en fläskkotlett… Denna bilden försvinner inte.. det sitter i bakhuvet hela dagen tills man vågar äta något å den blir värre.. Sen blir det inte bättre att man hör vad folk säger i detta huset när dem tror man inte är i närheten… då vänder man bara på klacken å vill gråta.. men man kan inte alltid. det är svårt att förmå sig själv att våga sätta sig ner och bara låta det hela brista.. i mitt fall sitter allting på fråga vad ska jag säga om någon frågar? Jag har väl egentligen ingen rätt att må dåligt ? Det känns som att alla ska se snett på en för att man kanske inte klarar pressen mer… Men ibland hjälper det att gråta fem minuter så e man fit for fight i en månad igen..

jag undrar hur länge folk ställt den frågan till varandra…. dem enda man hör den från nu för tiden verkar vara bästa vänner och läkare.. och familjen ställer den oftast om man ligger och fryser trots flera lager kläder och duntäcke… det är egentligen lite illa… hur ofta ställer du själv frågan? de e en riktigt bra fråga. vi ställer den inte tillräckligt ofta helt enkelt… det är kanske det är så lätt att komma undan med en vit lögn hur man mår… jag är nog bland dem oärligaste när jag svarar på den frågan. det är så lätt att ljuga på sms och msn… men om någon ringer och frågar hur lätt är det då att komma undan ?… jag vet att min bästa tjejkompis genomskådar mig direkt så där e de ingen mening i att spekulera… hon vet allt jag varit igenom och står fortfarande vid min sida.. det älskar jag henne för å kan inte ens ljuga för henne om hon frågar hur jag mår… Någon som orkar lyssna och stötta fast hon själv mår skit det är en person jag respekterar mycket högt. det finns för mig inget starkare sätt att visa vänskap. och då är det mycket lättare också att vara likadan tillbaka… Men de e ju så också med vänskap … det ska inte vara komplicerat och man ska inte vara rädd för att berätta saker som tynger en. hur många kan egentligen säga allt till bara en kompis ? det tror jag inte är många… för att vara en person som verkligen inte litar på folk tycker jag ändå att jag har kommit långt med mig själv sen jag vart yngre… trots att jag å min kompis blev vänner på ja du nog det stördaste sätten om jag ska vara ärlig så delar hon och jag ALLT idag. det är det som är så underbart med henne… hon vet till exempel om att jag har Bulimi och hade listat ut det långt före jag själv insåg det. jag gick och förnekade det hela tiden efter jag började ens fundera i dem banorna men sen slog det mig att jag måste dela mina tankar med någon så jag frågade henne och det enda hon gjorde var att stötta mig. och det var så skönt att inte behöva höra en massa negativa saker och gör ditten gör datten. För hon vet hur jag har det. och det är för att hon också har det. hon vet att det inte hjälper med pikar som ”om jag hade haft det hade jag uppsökt läkare för det är bara en störd sak att ha” eller ”Jag är besviken på dig”… Den sista var nog fan hårdast för mig att smälta. den tär fortfarande. jag vet inte varför jag bryr mig så mycket om just den meningen men det är nog mest för att den meningen fick mig att känna mig liten ynklig och som en klenis. jag mådde bokstavligt talat sämre av den meningen och tränade ett dubbelt pass samma dag. DET SKA INTE VARA SÅ!!!!! Jag ska inte behöva känna mig ännu mer misslyckad bara för att någon kände för att säga fel sak till mig. Ibland skulle man tro att folk som faktiskt säger en sån sak när man viker ut sig själv för dem gör det för att skada eller också för att dem helt enkelt inte vet bättre.. dem har ju inte varit i samma situation… då kanske de är svårt att veta hur man ska hantera och hjälpa? .. Jag vet på en helt annan nivå vad det innebär och jag tror det är därför jag inte lägger stor vikt i att tänka på det.. det är mkt lättare att inte tänka på det… man kan på något vis fortsätta förneka för sig själv… men när man tänker på det så tvingar man sig att äta å det håller ett par timmar innan man låter känslan ta över… känslan av att man är överviktig och ful att man inte kommer nånstans om man inte gör något åt det. det är då det blir svårt att behålla allt… då kommer tårarna det är då man låser om sig och sticker fingrarna i halsen för man står inte ut med sig själv… men jag tror egentligen man gråter för att man inte vill må så här man försöker och gråter för att man misslyckades än en gång… och det är då man borde be om hjälp. men vad gör man om man inte orkar hjälpa sig själv ? Kan man verkligen ge sig själv en spark i röven och gå till läkare ? Vad händer om man gör det ? Vad ska man förvänta sig? Vad kommer läkaren att tycka och tro när jag lämnar rummet ? Vad kommer folk säga ? VAD HÄNDER NÄR MAN SÖKER HJÄLP!?… och sanningen är.. Jag vill inte veta.. inte just nu i alla fall.. det är det som är det svåra att erkänna……

Människan är en besynnerlig varelse… vi kan gå mitt ibland varandra utan att ens ana vem som går vid sidan om. Hur vet du att människan inte är galen? Hur vet man om man själv är frisk?.. och mest av allt VAD är normalt… Jag får ofta höra att jag är konstig men inte av dem som tycker detta. Detta sprids bakom ryggen på mig. Vet du vem som tisslar bakom din rygg och vad den personen egentligen säger? För egentligen förvrängs meddelanden ganska snabbt från mun till mun… Jag kan själv erkänna att jag många gånger har snackat skit bakom ryggen på folk men jag har aldrig pratat bakom ryggen på en kompis… Om diskutera någons märkliga beteende är att snacka skit så vill jag bara be om ursäkt för det visste jag inte.. för mig är skitsnack att vara elak.. och oftast snackar jag direkt till personen i fråga. Och det handlar fan bara om principer när jag gör det.. Det är mest oärligt och fegast att bara snacka skit.. jag vet detta för jag själv vart utsatt för skitsnack. det enda som inte är så kul är vad skitsnack kan göra med en människa mentalt. Alla kan inte vara tursamma direkt. En del får kämpa sig fram för att få tillbaka viljan. och en av dessa är jag. som i tidigare inlägg så är jag en av dem som mår skit. och jag tycker världen måste börja inse vad som händer med individer en efter en när man väljer att bara gå förbi för man själv ska fram oavsett vad.

Vem är jag? Jag vet inte.. Jag är lika viktig eller oviktig precis som alla andra. Det spelar ingen roll vem jag är för det är inte det som världen bryr sig om idag. Människan har i århundraden strävat mot en bättre framtid, en enklare framtid och vad har vi egentligen lyckats uppnå med detta? Har det verkligen blivit bättre att leva idag än det var för 150 år sedan? Detta säger jag emot tvärt! Jag talar just nu inte om alla bekvämligheter vi har med transportmedel och läkemedel mot alla hundra krämpor varje människa kan ha. jag talar om något helt annat, något som har blivit så vanligt idag att du passerar minst 5 människor om dagen som har det…. Men vi skäms vi som har det. vi vågar inte tala om det. för du är oviktig. det som driver oss till det är idealen som inte är några ideal. drivkraften är att vi vill se ut som stjärnorna och vi kan inte låta bli….

Jag har Bulimia Nervosa! Jag mår skit! Jag är en av många som har det och dem mår också skit. detta är en sjukdom som du måste ha hjälp att ta dig ur. det är som med allt annat. du säger du kan sluta när du nått ditt mål men det kan du inte, inte utan hjälp…. Jag har försökt att hjälpa mig själv, och jag har lyckats i max tre dagar. sen går det tillbaka allt för att man vill se bra ut. du kan vara intelligent rolig och trevlig men detta spelar som oftast ingen roll om du inte är smal, snygg eller rik. har du inte något av dem tre sakerna så har du inget för det är i grunden utseenden som ger insidan en chans att visa sig och komma fram…