Varför ska jag bry mig mer egentligen. Vill du inte så Kan jag inte göra något och då behöver jag ju inte bry mig. Men jag vet inte om det är för att jag tycker om dig så mycket som jag gör utan att jag har träffat dig ens. Jag vet att det inte är normalt men vad fan ska jag göra? Där finns ju faktiskt inte så mycket jag kan göra. Jag kan sitta i dagar och undra vad som skulle hända om jag fick modet att träffa dig. Men jag kan spekulera i evigheter och aldrig nånsin skulle jag ens komma i närheten av vad som hända ska. Det är kanske inte menat ens att vi ska träffas och att det är därför det aldrig blivit av tidigare. Och så äntligen fångade jag modet riktigt ordentligt och dagen närmade sig med stormsteg men jag vägrade banga då. Så sket sig skiten helt ändå. Jag ville bara lägga mig i min säng och gråta med min hund vid min sida. Men se jag kan inte gråta och det har inget att göra med att det är något fel på mig. Utan det är helt enkelt inpräglat i mig att man gråter inte om man inte slagit sig ordentligt. och jag kan ju inte riktigt påstå att jag slog mig ju. Nej jag blev faktiskt ledsen skulle jag vilja säga. Men ändå kunde jag inte förmå mig själv att gråta. Jag önskar att jag kunde, det gör jag faktiskt. Men vem vet kanske gråter jag den dagen jag träffar dig och när du ska åka hem igen eller så känner jag ingenting. Det är ju antingen eller och vilket det blir kan jag inte svara på nu. Det är faktiskt fullkomligt omöjligt för mig att förutsäga. Framtiden är inte till för att vi ska veta i förväg vad som ska hända. Vad ska man annars sitta och fundera på? Vet man redan om att man ska bli sviken är det ju inte kul att ta risken även om man vet vilken underbar tid man har innan sveket. Ett svek är ett svek hur man än vrider och vänder på det och då spelar det ingen roll hur underbart allting varit innan. Man kan inte göra ogjort, för om det gick skulle jag ta tillbaka att jag nånsin skrev. Jag känner så stark att jag är så rädd för att jag ska bli slagen i magen när jag inser att jag kanske hoppats liiiiite för mycket och jag vet inte om jag klarar det. Kanske ska jag dra mig ur medans jag fortfarande har chansen och bara komma med dålig ursäkt nästa gång vi ska bestämma en dag att ses. För jag vill inte bli slagen… Jag vill leva och vara lycklig utan misshandel från min dåtid men tyvärr får man alltid leva med det… Oavsett vad du gör kommer allting du redan gjort att finnas där. och du kommer aldrig ifrån…