Låt tankarna vandra...

Nej vad jobbig du är!…

bejbii — Fri, 27 Aug 2010 21:35:33 +0000

Alla minns säkert någon gång i livet då man delat klass eller kanske bara ämne med den där personen som hela tiden pratar. Den personen är en person man nog aldrig kan undvika. Men hur kan man tycka att någon är jobbig bara för att han eller hon gör sig hörd hela tiden? Jo för att det verkar som att personen njuter av det. Men det är inte det som är det jobbiga, utan mer allt korkat som kommer ur käften på personen. Det är det som är det jobbiga. Alla kommentarer hela tiden som är så korkade att man undrar om dem ens hör sig själva när dem pratar. Eller så är dem kanske bara såna. Men tänk då om man som mig alltid hamnar vid samma bord som dem och upptäcker att personen faktiskt är trevlig och sen ändå inte förstår varför dem ska komma med kommentarerna. Jag för min del känner väl kanske att fråga läraren om hur man får och inte får skriva ner sina svar eller dylikt inte är något viktigt att fylla lektionen med. Det är inte någon som kommer att titta i ditt block och säga att du måste skriva på ett annat sätt och ingen kan se på din miniräknare hur du har slagit in din uträkning om du hoppat ett steg eller två. Och ändå måste du fråga? Det är nog just den biten jag bara inte förstår, och kommer kanske heller aldrig att förstå :O Men sätt dig sen i situationen där du ska försöka vara i samma grupp som dessa människorna, hur gör du för att irritationen inte ska synas ? Spela död fungerar ju inte riktigt, men kanske man bara tittat åt ett annat håll när dem pratar? Jag vet inte jag har fortfarande inte kommit på vad man gör. Jag jobbar på det hela tiden. Men det blir svårare för varje gång då man nästan alltid vet exakt när personen ska öppna munnen för att prata. Jag får nöja mig med att se åt ett annat håll tillsvidare i alla fall. Men lovar att kommer jag på hur man ska göra så kommer jag att berätta det. Men kanske ska man vara positiv och tänka på hur trevliga dem kan vara när dem inte hela tiden stör undervisningen =)

skiljevägar och skyddsänglar…

bejbii — Thu, 26 Aug 2010 20:12:01 +0000

Vilket håll du än går så måste du någon gång tidigare i livet ha gjort ett val som lett dig in på det spåret. Men hur vet man att man inte gjort ett dåligt val ? Hur vet du att du inte gjort något fel..? Är det kanske på det viset att vi har skyddsänglar som leder oss på vägen vi väljer och hjälper oss när det blir tungt? Man kan ju hoppas på att det är så, annars skulle det nog vara svårt att ta sig igenom vardagen. Allt som händer det händer av en anledning, det har inget med någon gud att göra eller vad nu folk kan komma på för olika anledningar. Det händer för att någon gjort ett val. Vi är beroende av varandra. hela tiden. Varje gång någon annan gör ett val i livet betyder det att jag ska göra ett val. Men vad du än gör så ska du aldrig ångra dina val! Du gör dem av en anledning och dem formar dig till den du är…

I will be right here waiting for you!

Stars are shining…

bejbii — Thu, 19 Aug 2010 21:09:59 +0000

Det vackraste som finns här i livet är att ligga med någon och bara titta på stjärnorna i skyn och mysa. Dock har jag aldrig delat detta med andra än mina syskon.. Jovisst det var mysigt då med men jag vill ha någon att dela det med som vill dela det med mig.. Men jag får nog glatt och tålmodigt vänta på att den dagen ska komma i framtiden. Men vad är det då som fascinerar så mycket med stjärnorna? För mig är det hur fridfulla dem är och fina. Det finns en anledning att man säger lysa som en stjärna. När man var liten trodde man att om någon dog blev dem en stjärna. Andra trodde att stjärnorna var personen eller änglar som vakade ner över en. Och det finns ett talesätt… Vänner är som stjärnor, man ser dem inte alltid men man vet att dem finns där. och det tror jag stämmer. Kanske skulle lägga sig på taket imorgon och filosofera….

Kärlekens lögner….

bejbii — Mon, 16 Aug 2010 20:48:43 +0000

Hur vet man vad man känner för någon om man aldrig mött den. Kan man verkligen tycka om någon så mycket när man aldrig träffats? Varför känns det som att världen skulle rasa om personen skulle försvinna? Kan världen verkligen rasa? klart att den inte kan det det säger ju sig självt. men det kan ju verkligen kännas så. Man känner sig ensam liten och övergiven. Det är en känsla av att man aldrig kan vara glad nånsin igen. Det är en känsla som man inte kan bli av med om man inte verkligen kämpar för det. Det är tungt arbete och man måste orka men lättast är det att le lite och säga att allt är bra. För även om man kämpar kan man inte klara det själv. men man vill ju heller inte vara till besvär för någon annan. Jag vet bara att om jag skulle förlora dig så skulle jag nog inte kunna resa mig upp på egen hand men jag för rädd för att verka svag att jag aldrig skulle be om hjälp upp igen. Så snälla lämna mig aldrig jag vet inte vad jag skulle ta mig till då. du är en av mina bästa vänner och du betyder så mycket för mig. Om jag är tyst eller gnällig är det inte för att jag inte vill prata. Jag är bara rädd för att mista dig om jag börjar älta allt det tunga som jag bär på. Det har nämligen hänt förr… så förlåt

funderingar som går för långt….

bejbii — Thu, 05 Aug 2010 22:30:43 +0000

Det borde vara förbjudet att tänka, i alla fall för mig. Mina tankar leder ingenstans och överallt. Ibland vet jag inte ens vad jag tänker på. Men det var inte detta jag ville prata om. Hur ska man kunna berätta vad som är fel när man inte vet själv vad som är fel?.. Är det inte lite svårt. Jag har nu för länge försökt att förstå mig själv och lista ut vad som är fel, för jag vill bara gråta. Jag vet inte ens varför men jag känner mig helt tom inuti precis som att där är ingenting. Och kanske är det så. Vad ska man då svara när folk frågar hur man mår och vad som är fel. Jag vet ju inte… men det är väl bara så det är antar jag. inte så mycket att göra åt ju..
men men det är väl rena filosoferingen som spårat ut som vanligt här antar jag inget att gör åt…
I alla fall inte mer än att lära sig leva med det

Varför??..

bejbii — Mon, 19 Jul 2010 01:52:08 +0000

Varför ska jag bry mig mer egentligen. Vill du inte så Kan jag inte göra något och då behöver jag ju inte bry mig. Men jag vet inte om det är för att jag tycker om dig så mycket som jag gör utan att jag har träffat dig ens. Jag vet att det inte är normalt men vad fan ska jag göra? Där finns ju faktiskt inte så mycket jag kan göra. Jag kan sitta i dagar och undra vad som skulle hända om jag fick modet att träffa dig. Men jag kan spekulera i evigheter och aldrig nånsin skulle jag ens komma i närheten av vad som hända ska. Det är kanske inte menat ens att vi ska träffas och att det är därför det aldrig blivit av tidigare. Och så äntligen fångade jag modet riktigt ordentligt och dagen närmade sig med stormsteg men jag vägrade banga då. Så sket sig skiten helt ändå. Jag ville bara lägga mig i min säng och gråta med min hund vid min sida. Men se jag kan inte gråta och det har inget att göra med att det är något fel på mig. Utan det är helt enkelt inpräglat i mig att man gråter inte om man inte slagit sig ordentligt. och jag kan ju inte riktigt påstå att jag slog mig ju. Nej jag blev faktiskt ledsen skulle jag vilja säga. Men ändå kunde jag inte förmå mig själv att gråta. Jag önskar att jag kunde, det gör jag faktiskt. Men vem vet kanske gråter jag den dagen jag träffar dig och när du ska åka hem igen eller så känner jag ingenting. Det är ju antingen eller och vilket det blir kan jag inte svara på nu. Det är faktiskt fullkomligt omöjligt för mig att förutsäga. Framtiden är inte till för att vi ska veta i förväg vad som ska hända. Vad ska man annars sitta och fundera på? Vet man redan om att man ska bli sviken är det ju inte kul att ta risken även om man vet vilken underbar tid man har innan sveket. Ett svek är ett svek hur man än vrider och vänder på det och då spelar det ingen roll hur underbart allting varit innan. Man kan inte göra ogjort, för om det gick skulle jag ta tillbaka att jag nånsin skrev. Jag känner så stark att jag är så rädd för att jag ska bli slagen i magen när jag inser att jag kanske hoppats liiiiite för mycket och jag vet inte om jag klarar det. Kanske ska jag dra mig ur medans jag fortfarande har chansen och bara komma med dålig ursäkt nästa gång vi ska bestämma en dag att ses. För jag vill inte bli slagen… Jag vill leva och vara lycklig utan misshandel från min dåtid men tyvärr får man alltid leva med det… Oavsett vad du gör kommer allting du redan gjort att finnas där. och du kommer aldrig ifrån…

svin…

bejbii — Tue, 13 Jul 2010 23:52:52 +0000

Killar kan ibland vara väldigt på. Vet dem det själva eller är det bara såna dem är utan att tänka på det? men varför kallar vi dem svin egentligen ?.. svin är synonym för gris och griskultingar är ju faktiskt söta. Men å andra handen kan ju faktiskt killar vara söta med… Det beror ju också självklart helt på hur dem beter sig i och för sig.. om dem verkligen vill så kan dem.. jag har sett det men det var längesen så jag förstår att vissa kan tappa hoppet ibland och tro det inte finns fina pojkar. Men det finns faktiskt, fler än ni anar. Ja det finns svin det säger jag inte att det inte finns men det finns också dem söta fina snälla omtänksamma pojkarna som faktiskt vill annat än att ha sex med dig för att sen skita i dig. Men var hittar men dessa ? det gör man inte. man hittar dem inte. man väntar ut dem istället. leta inte dem kommer till dig ändå.. och dem kan vara så söta att man aldrig vill att dem ska försvinna igen. Tro mig dem kommer till dig om du inte letar. Letar du springer dem iväg.

You gotta love life =) (and boys ^^ )

Den du är….

bejbii — Sun, 11 Jul 2010 00:38:21 +0000

Hur vet jag vem jag är? Hur vet jag att jag är den jag ska vara? Hur vet jag att jag inte skulle varit nån annan?
Detta är frågor som retar mig varenda dag. Är vi dem vi är bara för att det är bestämt så eller har allting att göra med vem vi vuxet upp till att vara. Jag undrar hur mycket mer annorlunda jag hade varit om jag vuxit upp någon annanstans, om mina föräldrar inte hade bosatt sig där dem gjorde när dem gjorde det. Vem hade jag varit då? Hade jag varit den samma eller bara ännu en främling för mig själv?.. Jag vet inte hur det ligger till för andra, men jag hoppas att jag inte är den enda som känner det så här, utan att det faktiskt finns andra som också undrar…

Gegga och Gojs…

bejbii — Fri, 02 Jul 2010 10:05:13 +0000

Vad är skillnaden? Det finns väl egentligen ingen som bestämmer vad som är vad. Det samma kommer till modet. Vem bestämmer egentligen vad som är okej vad som inte är okej att ha på sig? Vem bestämmer vad som är hiss och diss, fult eller snyggt. Det kan man ju bara själv bestämma. Att man sen inte har samma smak som andra är ju helt okej. Jag skulle ju inte vilja ha någons om säger till mig här ta på detta de kommer du passa bra i. För det fungerar inte så… Alla är egna och vi tänker olika vilket gör oss till dem vi är. Va den du är och bestäm själv om du vill ha kort-kort, naken eller polotröja på dig. Ingen ska behöva lyssna på andra om vad dem ska ha på sig.

To Be Or Not To Be…. Friends!

bejbii — Wed, 23 Jun 2010 21:24:50 +0000

Det är nog frågan tror jag. Om katter och hundar kan komma överens, varför kan inte människor då? ~~Det borde ju faktiskt ligga i vår natur~~ eller?. Men kanske inte ändå. Det är i alla fall en gåta varför man fungerar tillsammans med vissa folk medans andra kan man inte ens vara inom fem meters radie av utan att vilja nita dem. Jag undrar varför det är så… Är folk verkligen så svartsjuka på varandra att dem inte kan låta bli att bråka för den sakens skull. Visst ofta är det nog fan utseendet som förstör för många. Och jag kan förstå dem, faktiskt det kan jag. Jag är inte världens vackraste och jag är nog faktiskt glad över att jag har hjärna istället för babydollansikte. Jag måste inte se bra ut för att komma nånstans i världen. jag behöver bara veta vad jag vill och göra det utan att vara beroende av någon bara för att jag är korkad bimbo som tror hon kan göra hur hon vill.. Jag vet ju också att man inte mår bättre av att trycka ner andra, men jag kan inte rå för det när det kommer till detta. Har du en hjärna? Visst fine men använd skiten då. Gå inte runt å tro det räcker med att veta 1+1=2 för det räcker inte. Vill du vara självständig måste du fan ta mig både visa det och förtjäna det. Visst det hade väl varit kul att gifta sig rikt bo i ~~Hollywood~~ och så någon vecka! Men inte på bekostnad av min stolthet. Man ska vara glad för det man har och den familj man har för det är dem enda riktiga vännerna hela livet ut. Oavsett hur mycket ni bråkar kommer ni aldrig vara som hund och katt. Ni är av samma ras. Jag älskar mina vänner det gör jag. Jag försöker inte ”sänka” någon i detta inlägget. Jag vill bara påminna om vart vi faktiskt står. Jag är hund medans alla mina vänner är katter. När som helst kan jag bita huvudet av den vänskapen för att dem satte nosen i fel matskål om man nu kan jämföra. Och det händer inte med familjemedlemmar, dem kommer alltid vara där i blodsband oavsett vad. Men jag hoppas att jag aldrig nånsin kommer behöva mista en vän igen igen. Jag har gjort det en gång tidigare och det känns som om jag tuggat av mig en kroppsdel och aldrig riktigt fått tillbaka den igen. Detta skulle jag aldrig klara en gång till. Jag älskar verkligen mina vänner och jag hoppas att dem aldrig lämnar mig. Jag skulle inte överleva det en gång till. Jag skulle gå under, så mycket betyder dem för mig. Min familj betyder minst lika mycket men ibland känns det som om dem byter roll med mina vänner.